okej, vampyrfilm?

tack

http://www.youtube.com/watch?v=tMz6TSJE5q4&feature=related

en kort förklaring

anledningen till föregående inlägg kan skyllas på två punkter i huvudsak. den första, som vanligt ett totalt ointelligent yttrande av gp i form av ''allt pop grupper ska göra är att skriva briljanta 3min låter med sha-la-la refränger'' och den generella bristen på ambition i den pop musik som skrivs idag. det är inte så att dom flesta album är rent utsagt dåliga eller usla, dom är bara lite halv slappa och små trevliga, G+ så att säga.

Confession of a total nerd

Hej, mitt namn är Gustaf och jag har varit en missbrukare i runt 9 år. Det började med att jag fick låna min mammas best of u2 1980-90 samling (den där guldiga med pojken i militärhjälm på) och sedan dess har jag desperat bara spökat runt i jakt på nästa fix.

Skillnaden är väll den att jag inte skäms för att faktiskt erkänna, stå på läktaren och skrika ''jag gillar pop'', då jag, vet, vad pop är - egentligen. Det är snarare ett begrepp och synsätt att ha på musik, än en enkelt definierbar genre. Det är ett mentalt och melodiskt förhållningssätt till ljudkonsten vi alla beundrar och värnar om. Problemet är bara att radiostationer, mtv och banal indie känt att det uteslutande är deras utmärkelse i form av innebörden ''populärmusik''.

Vilken dag som helst kommer jag stå bakom att stora delar av t ex Enter The Hunts debut album är ren och skär pop musik, fast med lite distar & dubbeltramp.

Egentligen är det bara fånigt att ha långa utläggningar om i vilket fack och hur man ska klassificera musik, fair enough då bra musik helt enkelt är bra musik. Dock så har smutsdragningen av popmusik medfört ett tragiskt problem av praktiskt och akut natur: den intelligenta välspelade popmusiken är döende. Inga duktiga musiker väljer att lira pop idag (så länge det inte rör sig om ''the final i will quit when i've earned a shitload of cash on your naivity'' turne för typ Rod Stewart eller Madonna) då det inte finns någon etablerad scen för dom lite mer ambitiösa lirarna.

Blue Nile, i viss mån U2, Peter Gabriel, David Bowie, David Sylvian, The Cure... the good shit is simply dying.

Att det norska bandet Airbag i år väljer att göra en briljant debut med albumet Identity och Editors förbereder sig på att släppa sin kanske mest spännande skiva hittills upplevs snarare som en sista dödsrossling än tecken på ny trend.

geeky

jag är kille, eller bara en simpel pojkspole beroende på vem du frågar. det (för att vara fördomsfull) har givit mig en genetisk förkärlek till sci-fi. för mig personligen så tror jag inte det finns något som en riktigt bra sci-fi historia.

blade runner, matrix, robocop, cypher, cube, total recall, solaris. minority report, dark city....

anledningen till att jag tar upp detta är för att i år verkar vi uppleva återuppståndelsen av intelligent sci-fi.

star trek var ett lysande matiné äventyr i regnbågens alla färger (som jag faktiskt vill se om, vilket är mer än man kan säga om blommans pirat mögg), moon ser ut att bli ett intimt mästerverk, surrogates en actionhistoria med hjärna, avatar även den ett matiné äventyr fast med effekter av sällan skådat slag, district  9 något helt nytt.

personligen ser jag mest fram emot district 9 och moon, avatar trailern övertygade mig inte helt....

när man får svar

• fennesz
  2009-08-26 21:32

  Till: Gustaf

  hello gustaf
  
  thanks for the good words. i really appreciate.  in the end its this what keeps me going.. good feedback from people who seem to understand what i do.
  thank you
  christian 
  
  
  
  

Snobberi Epilog

Menochtypliksomänna, ibland blir man glad. Till årets Mercury Music Prize är Samadhi distruberade Sweet Billy Pilgrim nominerade, visst blir även du lite mjuk, len & fluffig på insidan? Skivan Twice Born Men har väll sorgligt nog inte en suck att faktiskt ta hem hela kalaset och vinna (bäste man vinner inte alltid, se bara oscars galan då Sagan om konungens återkomst vann för bästa foto över house of flying daggers eller just mercury galan 2006 då arctic monkeys vann över thom yorke), men att ett sådant här band faktiskt får en skaplig chans att synas är underbart.
Jag hoppas innerligt att detta resulterar i att Sweet Billy Pilgrim når ut till någon form utav bredare publik, och inte bara för deras egen skull... Twice Born Men har potential att bli en ''hit'' då den funkar lika väl för folk som gillar experimentell musik som för den som bara suktar efter den där djävulskt sluga pop singeln. På något vis känns det dock som om det är på tiden att media växer upp och slutar lägga fällben för ambition och kreativitet.

Rent praktiskt har albumet lika mycket ena foten i konventionell musik, som i den experimentella (som den mesta bra musiken). För den som tycker om att diskutera sound och genrer så hittar man mycket modern folk-indie men även en del obskyr post-rock och glitch. I slutändan är dock det övergripande soundet pop ballader, men med ovannämda influenser har dom lyckats skapa ett verk av säregen identiet och integritet. För att visa hur mångafaciterat albumet faktiskt har jag här nedanför länkar till två olika från nämda album. Future Perfect Tense, ett progg/Radiohead inspiretat alster i 7/8 med vad som är en av dom läckraste basslingorna jag hört på länge.
Kalypso tar den moderna folk/indie vågen och skruvar till både en och två varv. Inte så att det blir konstigt, utan snarare med en modern pop och sigur ros touch.

Om Skivan inte vinner så tröster jag mig själv med texten från refrängen i Bloodless Coup:

You’re never going to make it right
You’re never going to feel alive
‘Til you’re defeated and broken

http://www.youtube.com/watch?v=6SG6_abQhC0 (future perfect tense)
http://www.youtube.com/watch?v=4zAa_1fHFcU (kalypso)

Snobberi Del 2

Jag är en snobb, i ordets sanna, riktiga och egentliga betydelse. Att vara en riktig snobb handlar inte om att tro att man är bättre än andra, det handlar inte heller om att tycka något är bra bara för sakens skull. Att vara snobb handlar om att vara seriös och ärlig i sin smak. I musikvärlden så handlar det om att våga ge lite, för att få igen en massa. Att vara seriös i sitt lyssnande innebär att man verkligen sätter sig och koncentrerar på musiken. T ex, om du hade velat ha en seriös diskussion Michael Jackson, så hade du satt på Thriller och lyssnat på hela skivan från början till slut. Inte bara ta ut Bad på youtube och inte äns bemöda med att kryssa i high-quality knappen. Att hävda ur sig att man diggar Michael Jackson, men inte orkar ta sig igenom en hel skiva med honom är pinsamt. Som snobb går jag noggrant igenom intressanta skivor och lyssnar på dom vid upprepade tillfällen, skillnaden ligger vid att höra och lyssna. Självfallet kan du skylla ifrån dig med att du inte har tid/ork att lyssna, fine, din åsikt är automatiskt diskvalificerad.

Mitt eget snobberi grundar sig egentligen inte i elitism, utan snarare en form av över optimistisk naivitet, där naiviteten bygger på tron att musik kan och borde vara mer än bara underhållning.

Det enda jag kan trösta er med är att det inte enbart är eratfel, utan delvis skivbolagen. Dom har grovt underskattat och förnedrat sin egen produkt. Steven Wilson (frontmannen i Porcupine Tree) sa det nog bäst, om du verkligen gillar t ex bild konst, så nöjer du dig fan inte med en enkel jpg på mobilen eller din ipod. Du vill allra helst ha tavlan på väggen, eller någon form av inramad plansch. Samma sak gäller i musikensvärld, en trött mp3 eller ett dåligt youtube klipp motsvarar bara en mygfis i jämförelse med en komplett upplevelse i form av riktiga högtalare och cd/flac/vinyl. Detta betyder dock inte att när man väl lyssnar så måste man sätta sig ner och njuta av George Crumbs Black Angels

http://www.youtube.com/watch?v=A5OsuzSXU-k

eller John Cage 4' 33''

http://www.youtube.com/watch?v=hUJagb7hL0E

Personligen ser jag 4' 33'' mer som ett statement än ett stycke musik (lite åt samma håll som Rauschenbergs Erased De Kooning). Båda två är utan tvekan brilljanta och rent ut sagt sten coola, but that is beside the point.

Poängen är att det är detta som äkta snobberi handlar om, att våga utsätta sig själv för nya spännande upplevelser och ifrågasätta dom gamla. Snobb är sedan den som fullföljt dessa riktlinjer och varit totalt ärlig mot sig själv.

(En annan poäng som kan göras är att för en sådan som mig så skulle t ex en Britney Spears skiva vara något annorlunda, men det argumentet är felaktigt i grunden då man inte tagit hänsyn till den konventionella och banala (http://susning.nu/Banal) naturen med vilken Spears ''skapat'').

Så nästa gång du ens startar tanken ''pretentiös'' ta ett, eventuellt flera djupa andetag och försök i två sekunder förstå skillnaden mellan falsk och seriös.

Thomas Feiners fantastiska skiva som tyvärr kommer gå den stora massan förbi för att dom inte har orken att gräva. Hela skivan finns att streama från officiella hemsidan där man även kan hitta tre videos. Väl värt ett besök, om inte annat för att vara med om den där sköna känslan när hjärtat hoppar två steg i eufori då man hört något som man bara vet är det där alldeles extra. http://www.thomasfeiner.com/multimedia/video_1.html

Snobberi Del 1

Kungen är död, men kungen lever. Att Michael Jackson gick bort är självfallet sorgligt men hans död var kanske inte precis den tragedi nyheterna har velat skriva upp den till, tragedin var den stackars människan. Jag är inte dock inte intreserad av att döma ''MJ'' som människa, utan musiker. I slutändan så är det hans ''konst'' som kommer avgöra i vilken mannen lever vidare.

Mitt stora problem i allt detta grämande är mängden nostalgi folk okritiskt låter färga (haha) deras åsikter om musiken.

I min värld så handlar det om en sak, musiken. Om killen kunde dansa, kul för honom, men det ger inte mig något (och för övrigt så är jag inte kapabel att bedöma dans då jag varken är intresserad eller kunnig).

Och om man tar musikern Michael Jackson så är han onekligen inte det stora geniet folk har fått för sig. Ta ett av hans absolut mest kända och framgångsrika verk, billie jean. Låten som hyllats för sitt avskalade beat och legendariska basgång. Jacksons ''hemliga'' vapen var Quincy jones, mannen som arrangerade och producerade tills soundet blev riktigt tajt.

Det roliga här, är att när man som 19 åring säger till folk att man tycker Michael Jackson är överskattad, så blir dom flesta i det närmaste förbannade. MJ har blivit upplyft till någon sorts religös status där han inte kan röras.

BULL

SHIT

Ställ dig framför stereon. I vänstra handen har du Thriller från 1982 (av många ansedda som Michael Jacksons mästerverk). I högra handen har du Controversy av Prince från 1981 (av många ansedda som en av Prince bästa skivor, men där mästerverket egentligen är Sign O The Times). Rent tekniskt och objektivt, om man bara lyssnar på soundet, mixningen och produktionen så är Controversy mil framför Jackson. Trots det fläskiga och många gånger syntetiska 80-tals soundet så låter det fantastiskt organiskt och tjockt. Detta för att Brian Enos favorit producent producerat skivan, Prince själv. Och om du inte lyssnar på mig, lyssna på Brian Eno (http://en.wikipedia.org/wiki/Brian_Eno_discography) killen är en institution.

Redan här ur musikalisk synvinkel kan man se att Prince var mer effektiv än Jackson. Jackson kanske kunde dansa och sjunga, men Prince spelade även klaviatur, trummor, gitarr och sjöng. Ur ren teknisk synvinkel gör detta Prince till en större teknisk musikalisk begåvning än Jackson, men som många vet så måste man även kunna skriva en bra låt för att räknas i pop världen.

Okej, så Thriller är alltså det stora revolutionerade Jackson soundet? Nu när du är tillbaka vid stereon sätt först på Billie Jean, på  hög volym, och lyssna. Ingen youtube kvalite på några halvsprängda dator högtalare, utan en fysisk cd in i cd spelaren. Ta sedan ut Thriller och sätt på Controversy plattan och lyssna på titelspåret. Det talar för sig själv, och än en gång, Controversy kom året innan Thriller.

Min poäng är följande (sett ur musikaliskt och konstnärligt perspektiv): Michael Jackson är överskattad, för det finns inget som Prince inte gjorde innan och mil bättre.

Jag har full förståelse för om man gillar Michael Jackson och har ingenting emot att man lyssnar på honom, verkligen inte. Det som irriterar mig är när människor helt okritiskt och utan att egentligen forska lite säger hur oändligt fantastisk och nydanande Michael Jackson var. Om du är äldre än mig och pratar om hela grejen när Michael Jackson kom, synd att du missade Prince åren innan. Du kan föredra Jackson, men Prince va först, och det har inget med min egen personliga smak att göra.

Att sedan MJ aldrig gjorde någonting som kom i närheten av Prince magnum opus Sign 'O' The times är egentligen en helt annan diskussion.

http://www.youtube.com/watch?v=b7nw6anYOQo&feature=related

Dom 10 bästa* skivorna någonsin

För att rivstarta upp igen så är det alltid lika roligt med en top 10 lista. Denna listan är inte gjord för att visa dom mest influentiella verken, dom viktigaste verken eller äns någon form utav nyskapande. Den är rätt och slätt skapad för att ge en hint om i vart fall 10 skivor som skänkt mig oändlig njutning genom åren

Den är begränsad till 1 skiva per band, endast studio och inga best of eller samlings album. Det måste ju vara en sport.

10.

Fantômas - Director's Cut

En coverplatta på gamla filmledmotiv. Den breder ut sig över i princip alla genrer, och några till, utan att vara konstig bara för sakens skull. Fokuserad galenskap när den är som absolut smartast och charmigast.

Den fullkomligt naturliga blandningen av musikstilar gör den till något som man aldrig riktigt tröttnar på.

9.

King Crimson - Discipline

I princip en zen meditation i rytmer. Skivan har ett ''tematiskt'' sound som än idag inte har kopierats, väl. Egentligen är i princip allt bra av King Crimson, men den här skivan har något som inte efterföljts än idag och på så sätt så har den blivit i princip odödlig. Sedan att låtarna knapt har åldrats och att rytmerna tar en livstid och lite till att räkna ut helt är bara ett plus.

8.

Weather Report - Black Market

Kanske det mest effekta exemplet av potentialen i Fusion Jazz. Några av världens bästa musiker (Zawinul, Pastorius, Shorter, Thompson och många fler...) spelar för låtarna och använder sin oändligt mångidiga musikalitet för att främja låthantverket.

Hade Black Market varit en film hade den hetat ''The world music strikes back'' med antagonisten Darth Zawinul

7.

The Mars Volta - Amputechture

Det här i mitt tycke det mest dynamiska gruppen någonsin har gjort. Ur ljudproduktions synvinkel är den bara klockren. Deras mexikanska ursprung hamnar i en perfekt dissonans med ett 70-tals King Crimson och sjunde spåret Day of the Baphomets är nog för att få vem som helst att göra i byxan.

6.

David Bowie - Low

Det mest personliga pop veteranen har givit, och utan tvekan det mest givande. Ruggigt sammanhängande och med en balanserad blandning av svulstiga instrumentala spår och raka pop historier. Sedan att hela skivan har ett tematiskt sound, och att man i princip måste lyssna igenom den från början till slut gör definitivt inte saken sämre

5.

Tool - Lateralus

Vissa skivor är helt unika. Lateralus är en sådan. Ett fantastiskt konstverk där man visar på hur viktig basen kan vara. I kort kan man säga att den är ett fantastiskt exempel på vad som händer när gitarren får kompa basen, och dom i sin tur leds av en av dom mest unika trumslagarna i historien.

4.

Nine Inch Nails - The Fragile

Trent Reznors magnum opus. En uppvisning i produktion och låtskriveri. Hård rock varvas med pop refränger, och vice versa. Även den här skivan har onekligen någon form av unikt sound som man inte kan hitta någon annanstans. Det är hårt, tungt men ändå inte så mycket distar eller liknande. Produktionen är clean, men likt förbannat är det argare än det mesta.

3. 

Tom Waits - Orphans, Brawlers, Bawlers & Bastards

Att bara välja ut en skiva utav en av dom stora musikaliska mästarna är omöjligt, så det fick bli den största med flest låtar. Han har gjort i princip två miljoner låtar i alla existerande genrer, och vad han än gör så blir det fantastiskt. Just detta är någon blues/vis/rock historia med mästarens traditionella skitiga touch.

2. 

Pink Floyd - Animals

Detta är ytterligare ett sådant fall där det är omöjligt att bara välja ut en skiva, då det helt enkelt är så mycket som är så enormt bra med Pink Floyd. The Dark Side of the Moon är överskattad, The Wall är nästintill uttjatad. Så det får bli den underrepresenterade Animals. En konceptskiva om kapitalism och många fula politiska ord.

1. 

Nine Horses - Snow Borne Sorrow

Att sedan välja ut bara en skiva med kanske världens mest underskattade låtskrivare David Sylvian är bara absurt. Så det fick bli samarbetet mellan honom, Steve Jansen och Burnt Friedman. En sorts elektronisk jazz/pop som är bland det mest perfekta man kan få tag på. I Princip inte en svag sekund.

På resande fot

När man nu står här, på väg till landet långt, långt bort aka Asien, så kan man inte annat än att känna en nästintill pervers tacksamhet inför Jobs skapelse The iPod. Dom är utan tvekan underbara och man har defenitivt lagt ner tid på att hitta lite grejjer att lysna igenom till resan.
Får jag presentera min egen lista på saker som ska lysnas igenom:

Scream - Chris Cornell: Förra plattan kan beskrivas som ett soundtrack för hippa Amerikanska fotbolls morsor med en böjelse för kreationism...

Medeski, Martin & Woods: Ser mest fram emot End Of The World Party skivan, Anonymous Skulls är ett mycket lovande öppningsspår

Comicopera/Cuckooland - Robert Wyatt: Två senaste skivorna verkar utan tvekan vara rika på textur och jazz vibbar. Utan tvekan en stark aspirant på bäst kvällsplatta.

Crying Light - Antony and the Johnsons: Senaste från underbarnet ska lysnas igenom och tyvärr så är förhoppningarna sorgligt nog lite ljumna. Tror inte det är lika bra som ''For i am a bird now''

One Day As Lion - Det enda jag vet är att det är en ep och att det är den föredetta Mars Volta trummisen Jon Theodore (och han kommer alltid vara bättre än Thomas Pridgen) och Zack de la Rocha från Rage Against The Machine

Detta var visserligen bara ett litet urval, och det ska även bli spännande med lite Philip Glass, Philadelphia Experiment, Scott Matthew, Scott Kinsey, Steve Spacek...

Change, tufft!

Onekligen har det väll inte kunnat undgå någon att usa fått sin första svart/vita president nu. Barack Obama, demokraternas Jesus. Han har gått till val med i princip lovandes ett enda koncept, ''Change''. Men, och jag tror inte jag är ensam i det här, är orolig över att den store mannen i fråga inte blivit mer specifik än så.

USA är definitivt en världsledande nation och saker den tar för sig påverkar resten av världen, speciellt oss i väst europa. Och visst, nedläggningen av Gitmo verkar onekligen ha börjat, men dom stora frågorna återstår fortfarande.

Vilken ställning tar Obama till 5/4 takt? Eller är han snarare en smygande 7/8 kille? Vad är hans policy gentemot progressive rock, eller föredrar han att bara kalla det ''symfoniskt''. Om han ges valet, vad skulle han helst lyssna på; Yes, eller King Crimson?

Och, när det kommer till kritan, vad är Obamas policy gentemot femton minuters gitarr solon? 

Det bästa från 2008

2008 var som alla andra år, ett år av många besvikelser och några få positiva överraskningar toppat med dom där som faktiskt levde upp till förväntningarna. Det som dock varit lite unikt med just i år, är att dom stora skivbolagen haft en eller annan riktigt bra platta.

Listan är självklart inte perfekt, men den sammanfattar förhoppningsvis ett par riktiga roliga och mindre kända skivor värda att kallas ''bäst av 2008''.

Värt att notera är att det är vad jag tycker, och även om Opeths Watershed var en bra platta, så föll den inte mig i smaken. Även Lambchops senaste var bra, men inte SÅ bra.

1. Portishead - Third

En skiva som har tagit 11 år på sig, och faktiskt låter som det, i positiv bemärkelse. En av dom bästa skivorna på många, många år. Det är fantastiskt rått, kargt och melodiskt.

Bästa spår : The Rip, We Carry On, Machine Gun

2. A Place To Bury Your Strangers - Selftitled

Låter som om Nine Inch Nails skulle göra covers på Joy Division med My Bloody Valentine sound.

Bästa Spår: To Fix The Gash In Your Head, The Falling Sun

3. Steve Jansen - Slope

Världens mest underskattade slagverkare gör solo debut. Experimentell elektronisk musik, blandat med akustiska ballader gör den till en både varierad, och fascinerande skiva.

Bästa spår: Playground Martyrs, Grip

4. Mars Volta - The Bedlam In Goliath

Ett mexikanskt Red Hot Chilli Peppers på speed som spelar covers på gamla Yes låtar. Som alltid, mycket och strålande. Av alla skivor i år, så är den inte den bästa, men det är mest musik för pengarna.

Bästa spår: Omöjligt att säga..

5. Esbjörn Svensson Trio - Leucocyte

Den sorgliga bortgången av Esbjörn Svensson görs nästintill olidlig av den här skivan. Dom hittade utan tvekan något nytt med den här skivan. Väldigt experimentell, men aldrig bara för sakens skull.

Bästa spår: Ad initio

6. Meshuggah - Obzen

Hårdaste bandet på planeten släpper en ny, något mera dansvänlig skiva.

Bästa spår: Combustion, Pravus, Dancers To A Discordant System

7. Burnt Friedman & Jaki Liebezeit - Secret Rhythms 3

Minimalistisk elektronisk/jazz/pop blir verktyget för utforska  rytmer.

8. Sigur Rós - With Buzzing In Our Ears We play Endlessly

Islänningarna fortsätter med sin säregna post-rock, och har med senaste alstrat odlat fram ett mer akustiskt och lättillgängligare sound.

Bästa spår: Gobbledigook, Àra Bàtur

9. Bon Iver - For Emma, Forever Ago

Singer/songwriter, på rikigt. Med själ.

Bästa spår: Lump Sum, Skinny Love

10. Christian Fennesz - Black Sea

Experimentell högljudd ambient, finns inte så mycket mer att säga.

11. King Crimson - Live 2008 (dgmlive, endast digital)

Fantastisk spelning från Chicago där dom gamla progrävarna får ny hjälp av Porcupine Tree Trummisen Gavin Harrison. Sedan toppar man det med ett kärt återseende i form av Tony Levin på Chapman Stick.

12. Thomas Feiner & Anywhen - The Opiates

Världens mest underskattade Göteborgare gör pop enligt den gamla skolan

Bästa spår: The Siren Songs, For Now

13. The Gutter Twins - Saturnalia

Låtskrivar eufori. Rock/pop av det hårdare slaget, kryddat i vemod & whiskeyröst

Bästa spår: All Misery / Flowers, Each To Each, The Stations, Idle Hands

14. Hans Zimmer &  James Newton Howard - The Dark Knight (Soundtrack)

En av årets bästa filmer hade det bästa soundtracket. Blytungt med unika ljudidéer.

Bästa spår: Why so serious?

15. Brad Mehldau Trio - Live

Fantastisk livespelning med mycket improvisation. Jeff Ballard bevisar att han är en mästare vad han än tar för sig.

Bästa spår: Wonderwall

16. Alla Omar Rodriguez-Lopez Solo plattor -

Mars Volta gitarristen släppte en hel drös med solo skivor, endast för dom frälsta. Personliga favoriten är dock ''Apocalypse Inside A Tiny Orange''

Skivor att se fram emot 2009

(ingen speciell ordning)

Roxy Music (med Brian Eno)

Allt med Brian Eno är värt att lysna på, bäst producerad platta 2009?

Massive Attack

Mike Patton gästar trip-hop kungarna.

Peter Gabriel

Efter den halvtråkiga Big Blue Ball, så hoppas man att progkungen han hittar tillbaka i solo form.

Wilco

Om det man läst på nätet stämmer, så ska alstret te sig mer experimentellt i samma and som ''a ghost is born''

Fantômas

Eventuellt intressantast hårdrocks skiva 2009

David Sylvian

jazz/pop/electronica kungen är tillbaka

Mew

Jävla dansk jävlar! Får se hur pop/progg ser ut 2009

Sonic Youth

Skränig old school rock

Det är ni som e dom konstiga. Det är jag som e normal.

I bästa tänkbara Michael Corleone anda, så tog jag ett förhastat beslutet, att faktiskt titta på Grammis galan. Jag vet, det finns inget försvar, men som Gary Oldman säger i Hannibal, it seemed like a good idea at the time.

Personligen trodde jag att dom hade någon form av standard, men tydligen visade det sig att grammis galan muterats till blott en klon av schlager festivalen (hur skulle man annars försvara att både Tor-Lifs OCH E.M.D vinner NÅGONTING?).

För ett bra tag sedan var det en p.s. i gp ''Då och då avbryts reklamen av program'', det behöver uppenbarligen inte alltid vara en dålig sak.

Sen undrar jag, när  ska dom börja främja mångfacetterad konst på riktigt,. Varför får inte hårdrock eller jazz vara nominerad till årets album, MÅSTE dom ligga i separata kategorier? För övrigt så kändes Robyn och Christan Falks så kallade hyllning till Esbjörn Svensson som ett skämt, och i sitt sammanhang framstod det som ytterst smaklöst. En tribute är en hyllning, inte en klapp på ryggen till dom överlevande bandmedlemmarna med ''dream on''.

Själv väntar jag spänt på någon form av tribute skiva. Kan definitivt se framför mig Pat Metheny tolka e.s.t. tillsammans med avishai cohen.

Att sedan Meshuggah förlorade över in flames i kategorin årets hårdrock pekar bara starkare på den infektare bölden i svea rikets hem vid namn dans-skadad.

På så sätt får man säga att Kleerup kom som en frisk fläkt, ''Vad tror du att musikvärlden är uppbyggd av? Palsternackor'' vilket inte helt osökt för tankarna till komiker-geniet Bill Hicks.

"See, I think drugs have done some *good* things for us, I really do. And if you don’t believe drugs have done good things for us, do me a Favor: go home tonight and take all your albums, all your tapes, and all your cd’s and burn em’. 'Cause you know what? The musicians who’ve made all that great music that’s enhanced your lives throughout the years...

Rrrrrrrrrrrrreal fucking high on drugs."

Sedan så ville jag bara illustrera hur nödvändig grammis galan känns.

Ett nytt år, en ny grammisgala

Idag är det dags för sveriges mest exklusiva musikpris, som från en skala på ett till tio känns lika het som guldbaggen (inte alls). För att citera vad dom fina människorna tycker om sig själva:

''Grammisgalan är sveriges äldsta och bredaste musikpris. Grammis syfte är att uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik. Grammis skall verka som en symbol för en bred och artistiskt ambitiös svensk fonogramproduktion. Grammis syfte är att stimulera kvalitet, kreativitet och bredd inom svenskt musikliv. Grammis är sveriges viktigaste musikpris!''

Visst låter det bra? Äntligen, ''bred och artistiskt ambitös fonogramproduktion.'' Vad mer kan man begära? Jaha, då tar man och kikar en titt på dom nominerade till årets låt.
Dom nominerade är, *trummvirel*

Amanda Jenssen - Do You Love Me
E.M.D. - Jennie Let Me Love You
Kleerup feat. Titiyo - Longing For Lullabies
Markus Krunegård - Jag Är En Vampyr
Veronica Maggio - Måndagsbarn

Jag ber någon, vem som helst, snälla peka ut för mig: var är den ambitiösa fonogramproduktionen?
Det är nästan så att man förväntar sig att Håkan Hellström är nominerad till årets skiva, HA... eh.., ja.

Det borde ha stått:

Thomas Feiner - The Siren Songs
Esbjörn Svensson Trio- Leucocyte Ab Initio
Meshuggah - Dancers To A Discordant System
Opeth - The Lotus Eater
In Flames - Chosen Pessimist