Jag är en snobb, i ordets sanna, riktiga och egentliga betydelse. Att vara en riktig snobb handlar inte om att tro att man är bättre än andra, det handlar inte heller om att tycka något är bra bara för sakens skull. Att vara snobb handlar om att vara seriös och ärlig i sin smak. I musikvärlden så handlar det om att våga ge lite, för att få igen en massa. Att vara seriös i sitt lyssnande innebär att man verkligen sätter sig och koncentrerar på musiken. T ex, om du hade velat ha en seriös diskussion Michael Jackson, så hade du satt på Thriller och lyssnat på hela skivan från början till slut. Inte bara ta ut Bad på youtube och inte äns bemöda med att kryssa i high-quality knappen. Att hävda ur sig att man diggar Michael Jackson, men inte orkar ta sig igenom en hel skiva med honom är pinsamt. Som snobb går jag noggrant igenom intressanta skivor och lyssnar på dom vid upprepade tillfällen, skillnaden ligger vid att höra och lyssna. Självfallet kan du skylla ifrån dig med att du inte har tid/ork att lyssna, fine, din åsikt är automatiskt diskvalificerad.
Mitt eget snobberi grundar sig egentligen inte i elitism, utan snarare en form av över optimistisk naivitet, där naiviteten bygger på tron att musik kan och borde vara mer än bara underhållning.
Det enda jag kan trösta er med är att det inte enbart är eratfel, utan delvis skivbolagen. Dom har grovt underskattat och förnedrat sin egen produkt. Steven Wilson (frontmannen i Porcupine Tree) sa det nog bäst, om du verkligen gillar t ex bild konst, så nöjer du dig fan inte med en enkel jpg på mobilen eller din ipod. Du vill allra helst ha tavlan på väggen, eller någon form av inramad plansch. Samma sak gäller i musikensvärld, en trött mp3 eller ett dåligt youtube klipp motsvarar bara en mygfis i jämförelse med en komplett upplevelse i form av riktiga högtalare och cd/flac/vinyl. Detta betyder dock inte att när man väl lyssnar så måste man sätta sig ner och njuta av George Crumbs Black Angels
http://www.youtube.com/watch?v=A5OsuzSXU-k
eller John Cage 4' 33''
http://www.youtube.com/watch?v=hUJagb7hL0E
Personligen ser jag 4' 33'' mer som ett statement än ett stycke musik (lite åt samma håll som Rauschenbergs Erased De Kooning). Båda två är utan tvekan brilljanta och rent ut sagt sten coola, but that is beside the point.
Poängen är att det är detta som äkta snobberi handlar om, att våga utsätta sig själv för nya spännande upplevelser och ifrågasätta dom gamla. Snobb är sedan den som fullföljt dessa riktlinjer och varit totalt ärlig mot sig själv.
(En annan poäng som kan göras är att för en sådan som mig så skulle t ex en Britney Spears skiva vara något annorlunda, men det argumentet är felaktigt i grunden då man inte tagit hänsyn till den konventionella och banala (http://susning.nu/Banal) naturen med vilken Spears ''skapat'').
Så nästa gång du ens startar tanken ''pretentiös'' ta ett, eventuellt flera djupa andetag och försök i två sekunder förstå skillnaden mellan falsk och seriös.
Thomas Feiners fantastiska skiva som tyvärr kommer gå den stora massan förbi för att dom inte har orken att gräva. Hela skivan finns att streama från officiella hemsidan där man även kan hitta tre videos. Väl värt ett besök, om inte annat för att vara med om den där sköna känslan när hjärtat hoppar två steg i eufori då man hört något som man bara vet är det där alldeles extra. http://www.thomasfeiner.com/multimedia/video_1.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar