geeky

jag är kille, eller bara en simpel pojkspole beroende på vem du frågar. det (för att vara fördomsfull) har givit mig en genetisk förkärlek till sci-fi. för mig personligen så tror jag inte det finns något som en riktigt bra sci-fi historia.

blade runner, matrix, robocop, cypher, cube, total recall, solaris. minority report, dark city....

anledningen till att jag tar upp detta är för att i år verkar vi uppleva återuppståndelsen av intelligent sci-fi.

star trek var ett lysande matiné äventyr i regnbågens alla färger (som jag faktiskt vill se om, vilket är mer än man kan säga om blommans pirat mögg), moon ser ut att bli ett intimt mästerverk, surrogates en actionhistoria med hjärna, avatar även den ett matiné äventyr fast med effekter av sällan skådat slag, district  9 något helt nytt.

personligen ser jag mest fram emot district 9 och moon, avatar trailern övertygade mig inte helt....

när man får svar

• fennesz
  2009-08-26 21:32

  Till: Gustaf

  hello gustaf
  
  thanks for the good words. i really appreciate.  in the end its this what keeps me going.. good feedback from people who seem to understand what i do.
  thank you
  christian 
  
  
  
  

Snobberi Epilog

Menochtypliksomänna, ibland blir man glad. Till årets Mercury Music Prize är Samadhi distruberade Sweet Billy Pilgrim nominerade, visst blir även du lite mjuk, len & fluffig på insidan? Skivan Twice Born Men har väll sorgligt nog inte en suck att faktiskt ta hem hela kalaset och vinna (bäste man vinner inte alltid, se bara oscars galan då Sagan om konungens återkomst vann för bästa foto över house of flying daggers eller just mercury galan 2006 då arctic monkeys vann över thom yorke), men att ett sådant här band faktiskt får en skaplig chans att synas är underbart.
Jag hoppas innerligt att detta resulterar i att Sweet Billy Pilgrim når ut till någon form utav bredare publik, och inte bara för deras egen skull... Twice Born Men har potential att bli en ''hit'' då den funkar lika väl för folk som gillar experimentell musik som för den som bara suktar efter den där djävulskt sluga pop singeln. På något vis känns det dock som om det är på tiden att media växer upp och slutar lägga fällben för ambition och kreativitet.

Rent praktiskt har albumet lika mycket ena foten i konventionell musik, som i den experimentella (som den mesta bra musiken). För den som tycker om att diskutera sound och genrer så hittar man mycket modern folk-indie men även en del obskyr post-rock och glitch. I slutändan är dock det övergripande soundet pop ballader, men med ovannämda influenser har dom lyckats skapa ett verk av säregen identiet och integritet. För att visa hur mångafaciterat albumet faktiskt har jag här nedanför länkar till två olika från nämda album. Future Perfect Tense, ett progg/Radiohead inspiretat alster i 7/8 med vad som är en av dom läckraste basslingorna jag hört på länge.
Kalypso tar den moderna folk/indie vågen och skruvar till både en och två varv. Inte så att det blir konstigt, utan snarare med en modern pop och sigur ros touch.

Om Skivan inte vinner så tröster jag mig själv med texten från refrängen i Bloodless Coup:

You’re never going to make it right
You’re never going to feel alive
‘Til you’re defeated and broken

http://www.youtube.com/watch?v=6SG6_abQhC0 (future perfect tense)
http://www.youtube.com/watch?v=4zAa_1fHFcU (kalypso)

Snobberi Del 2

Jag är en snobb, i ordets sanna, riktiga och egentliga betydelse. Att vara en riktig snobb handlar inte om att tro att man är bättre än andra, det handlar inte heller om att tycka något är bra bara för sakens skull. Att vara snobb handlar om att vara seriös och ärlig i sin smak. I musikvärlden så handlar det om att våga ge lite, för att få igen en massa. Att vara seriös i sitt lyssnande innebär att man verkligen sätter sig och koncentrerar på musiken. T ex, om du hade velat ha en seriös diskussion Michael Jackson, så hade du satt på Thriller och lyssnat på hela skivan från början till slut. Inte bara ta ut Bad på youtube och inte äns bemöda med att kryssa i high-quality knappen. Att hävda ur sig att man diggar Michael Jackson, men inte orkar ta sig igenom en hel skiva med honom är pinsamt. Som snobb går jag noggrant igenom intressanta skivor och lyssnar på dom vid upprepade tillfällen, skillnaden ligger vid att höra och lyssna. Självfallet kan du skylla ifrån dig med att du inte har tid/ork att lyssna, fine, din åsikt är automatiskt diskvalificerad.

Mitt eget snobberi grundar sig egentligen inte i elitism, utan snarare en form av över optimistisk naivitet, där naiviteten bygger på tron att musik kan och borde vara mer än bara underhållning.

Det enda jag kan trösta er med är att det inte enbart är eratfel, utan delvis skivbolagen. Dom har grovt underskattat och förnedrat sin egen produkt. Steven Wilson (frontmannen i Porcupine Tree) sa det nog bäst, om du verkligen gillar t ex bild konst, så nöjer du dig fan inte med en enkel jpg på mobilen eller din ipod. Du vill allra helst ha tavlan på väggen, eller någon form av inramad plansch. Samma sak gäller i musikensvärld, en trött mp3 eller ett dåligt youtube klipp motsvarar bara en mygfis i jämförelse med en komplett upplevelse i form av riktiga högtalare och cd/flac/vinyl. Detta betyder dock inte att när man väl lyssnar så måste man sätta sig ner och njuta av George Crumbs Black Angels

http://www.youtube.com/watch?v=A5OsuzSXU-k

eller John Cage 4' 33''

http://www.youtube.com/watch?v=hUJagb7hL0E

Personligen ser jag 4' 33'' mer som ett statement än ett stycke musik (lite åt samma håll som Rauschenbergs Erased De Kooning). Båda två är utan tvekan brilljanta och rent ut sagt sten coola, but that is beside the point.

Poängen är att det är detta som äkta snobberi handlar om, att våga utsätta sig själv för nya spännande upplevelser och ifrågasätta dom gamla. Snobb är sedan den som fullföljt dessa riktlinjer och varit totalt ärlig mot sig själv.

(En annan poäng som kan göras är att för en sådan som mig så skulle t ex en Britney Spears skiva vara något annorlunda, men det argumentet är felaktigt i grunden då man inte tagit hänsyn till den konventionella och banala (http://susning.nu/Banal) naturen med vilken Spears ''skapat'').

Så nästa gång du ens startar tanken ''pretentiös'' ta ett, eventuellt flera djupa andetag och försök i två sekunder förstå skillnaden mellan falsk och seriös.

Thomas Feiners fantastiska skiva som tyvärr kommer gå den stora massan förbi för att dom inte har orken att gräva. Hela skivan finns att streama från officiella hemsidan där man även kan hitta tre videos. Väl värt ett besök, om inte annat för att vara med om den där sköna känslan när hjärtat hoppar två steg i eufori då man hört något som man bara vet är det där alldeles extra. http://www.thomasfeiner.com/multimedia/video_1.html

Snobberi Del 1

Kungen är död, men kungen lever. Att Michael Jackson gick bort är självfallet sorgligt men hans död var kanske inte precis den tragedi nyheterna har velat skriva upp den till, tragedin var den stackars människan. Jag är inte dock inte intreserad av att döma ''MJ'' som människa, utan musiker. I slutändan så är det hans ''konst'' som kommer avgöra i vilken mannen lever vidare.

Mitt stora problem i allt detta grämande är mängden nostalgi folk okritiskt låter färga (haha) deras åsikter om musiken.

I min värld så handlar det om en sak, musiken. Om killen kunde dansa, kul för honom, men det ger inte mig något (och för övrigt så är jag inte kapabel att bedöma dans då jag varken är intresserad eller kunnig).

Och om man tar musikern Michael Jackson så är han onekligen inte det stora geniet folk har fått för sig. Ta ett av hans absolut mest kända och framgångsrika verk, billie jean. Låten som hyllats för sitt avskalade beat och legendariska basgång. Jacksons ''hemliga'' vapen var Quincy jones, mannen som arrangerade och producerade tills soundet blev riktigt tajt.

Det roliga här, är att när man som 19 åring säger till folk att man tycker Michael Jackson är överskattad, så blir dom flesta i det närmaste förbannade. MJ har blivit upplyft till någon sorts religös status där han inte kan röras.

BULL

SHIT

Ställ dig framför stereon. I vänstra handen har du Thriller från 1982 (av många ansedda som Michael Jacksons mästerverk). I högra handen har du Controversy av Prince från 1981 (av många ansedda som en av Prince bästa skivor, men där mästerverket egentligen är Sign O The Times). Rent tekniskt och objektivt, om man bara lyssnar på soundet, mixningen och produktionen så är Controversy mil framför Jackson. Trots det fläskiga och många gånger syntetiska 80-tals soundet så låter det fantastiskt organiskt och tjockt. Detta för att Brian Enos favorit producent producerat skivan, Prince själv. Och om du inte lyssnar på mig, lyssna på Brian Eno (http://en.wikipedia.org/wiki/Brian_Eno_discography) killen är en institution.

Redan här ur musikalisk synvinkel kan man se att Prince var mer effektiv än Jackson. Jackson kanske kunde dansa och sjunga, men Prince spelade även klaviatur, trummor, gitarr och sjöng. Ur ren teknisk synvinkel gör detta Prince till en större teknisk musikalisk begåvning än Jackson, men som många vet så måste man även kunna skriva en bra låt för att räknas i pop världen.

Okej, så Thriller är alltså det stora revolutionerade Jackson soundet? Nu när du är tillbaka vid stereon sätt först på Billie Jean, på  hög volym, och lyssna. Ingen youtube kvalite på några halvsprängda dator högtalare, utan en fysisk cd in i cd spelaren. Ta sedan ut Thriller och sätt på Controversy plattan och lyssna på titelspåret. Det talar för sig själv, och än en gång, Controversy kom året innan Thriller.

Min poäng är följande (sett ur musikaliskt och konstnärligt perspektiv): Michael Jackson är överskattad, för det finns inget som Prince inte gjorde innan och mil bättre.

Jag har full förståelse för om man gillar Michael Jackson och har ingenting emot att man lyssnar på honom, verkligen inte. Det som irriterar mig är när människor helt okritiskt och utan att egentligen forska lite säger hur oändligt fantastisk och nydanande Michael Jackson var. Om du är äldre än mig och pratar om hela grejen när Michael Jackson kom, synd att du missade Prince åren innan. Du kan föredra Jackson, men Prince va först, och det har inget med min egen personliga smak att göra.

Att sedan MJ aldrig gjorde någonting som kom i närheten av Prince magnum opus Sign 'O' The times är egentligen en helt annan diskussion.

http://www.youtube.com/watch?v=b7nw6anYOQo&feature=related