Pirates lost in the Caribbean, obviously without a highway

Följande inlägg baseras på detta påstående: Lost Highway är mer lättförståelig och logisk än Pirates of the Caribbean 3.

Till alla David Lynch fans därute som tar illa upp vid att jag jämför Pirates och Lost Highway, förlåt, det är inte min mening att såra er men detta är ett alldeles för tydligt exempel för att undvika. Till alla Pirates fans som tror att det är ett provocerande skämt, jag är dödsallvarlig.

Lost Highway ÄR MER LÄTTFÖRSTÅELIG ÄN PotC, och det här är varför.

När du ska etablera ett film universum/verklighet och berätta en historia i det universumet så är det väldigt att du hela tiden är konsekvent med lagar och regler som du sätter upp. T ex, säger du i en film att alla kan flyga och att alla gul färg är grön så är det helt okej, jag har inga som helst problem med det. Jag skulle dock reagera om man plötsligt knuffade ner någon från ett tak och dom dog av fallet och om någon sedan skulle få för sig att den gula färgen just är gul. Allt detta hävdar jag är fullständigt logiskt men vad har det Lost Highway och Pirates att göra? Very simple. Jag vill börja med att förklara varför Lost Highway är relativt logisk och lättförståelig. Viktigt att nämna med Lost Highway är att mannen bakom den är David Lynch, vilket genast skapar en hel hop med viktiga förutsättningar för hur Lost Highways verklighet kommer fungera. Filmen i sig är en klassisk Lynch historia, vilket betyder väldigt surrealistisk och bitvis abstrakt i form av mardrömslik. Nu, surrealistisk och mardrömslik är dom två stora definierande kvalitéerna för den verklighet Lynch skapat och det hjälper oss även att förstå på vilket sett vi ska se på filmen och hur den ska bedömas. Vad som återkommer i Lost Highway är även många andra starka Lynch tendenser, så som hans användande av metaforer och symbolik (så som att ena karaktären kan vara där bara för att symbolisera skuld och samvete, han är alltså ingen riktigt människa och ska inte ses som en sådan). Viktigt att säga med många av Lynch är deras budskap och stora delar av deras handling inte är spikade i sten. Med detta menar jag filmen är uppbygd på så sätt att det är meningen att du ska göra din egen tolkning, vilket mer ofta än sällan är något som kommer ta dig mer än ett eller två försök. Detta får en stark effekt hos oss som tittare för det betyder att filmen ändrar sig ner vi ser om den och försöker pussla ihop delarna till en sammansättning som för oss som varje enskild individ fungerar. Filmen är alltså som en gåta utan någon riktig klar lösning, utan det är upp till dig att hålla upp dom olika bitarna och se hur dom resonerar gentemot varandra.

Det kanske låter invecklat och väldigt krävande av en filmskapare att göra något sådant men när en film vill mer än att ''bara'' underhålla (vilket den iofs gör , så tro inte det är en tråkig film) så borde vi välkomna chansen att bli intellektuellt utmanade och provocerade.

Även om spelreglerna är förklarade så vill jag ta chansen att förenkla det hela:Hur mycket du förstår och hur logisk en film är beror på universumet/verkligheten den skapat och vad syftet med filmen är.

Med dessa reglar vill jag nu analysera PotC. Det är oerhört viktigt att fastställa att Pirates har en mycket stor press på sig att hålla ihop från början till slut då syftet är att göra ett spikrakt matiné äventyr. Detta borde iofs inte vara något större problem då handling och karaktär inte behöver vara alls lika avancerad eller komplex som i en ''seriös'' film. Problemet är att i Pirates så är både karaktärerna och handlingen totalt inkonsekvent (egentligen påminner handlingen i del två och tre mest om fan fiction skriven av någon 13årig tjej som tycker att Twilight är milleniumets viktigaste bok, men det är en annan diskussion). Karaktärer börjar byta sida och eftersom det är ungefär 5miljoner stycken av dom så blir det ett mindre problem, för när deras motivationer är så höjda i dunkel så blir allt bara en stor soppa. Jag menar, tänk tillbaka på del 3, vad in i h*****e var det egentligen som försiggick, jag menar, jag har alltid varit lite stolt för jag är duktig på att komma stories, skådespelare, karaktärer etc... men At Worlds End (pirates) ser mer ut som ett enigma när jag tänker tillbaka på det. Massa saker hände, men varför, mot vem och när dom hände har jag inte den blekaste om.

Detta resulterar i att Pirates upplevs som totalt ofokuserad men framför allt att den inte håller ihop hela vägen. Att försöka skapa ordning i den röra som är Pirates är rent ut sagt omöjlig för det hände ungefär 500miljoner saker under första 1h i del två, och värre blir det. Med en film som har som syfte att skapa ren och skär linjär underhållning förvandlas detta till seriösa och dödliga brister. Vad som hade kunnat bli ett roligt och spännande äventyr i en genre vi inte sett på alltför länge förvandlas till en cgi böld som vägrar ta slut.

Detta handlar inte om att Lost Highway är en bättre film, då dom två faktiskt inte kan jämföras, utan om att Lost Highway, med sitt etablerade syfte och verklighet spelar troget till sina egna regler. Lost Highway är inte menad att vara lättförståd med en tydlig handlingen, själva poängen är att just du ska skapa dina egna tankar om vad som händer och varför och vad det betyder. Det gör du, det är inte en fråga om intellekt eller filmkunskap utan om attityd.

Visst, mer i Pirates kanske är tydligt men karaktärerna saknar tydligen någon form av konsekvens eller dylikt, så Pirates 3 är mindre lättförstådd då dess syfte är att vara ett rakt upp och ner matinée äventyr med karaktärerna vi ska fästa oss vid och sympatisera med och vem vet, jag hade kanske just detta om jag fattat vad dom var ute efter och varför.

Science (un)Fiction

Det är viktigt att få följande klart för sig, jag älskar sci fi och tycker att james cameron från mitten av 80-talet fram till mitten av 90-talet gjorde en mängd av fantastisk underhållning. Terminator 1 och 2, Aliens, True Lies, The Abyss... Ja, jag tillhör minoriteten som verkligen diggar True Lies och jag hävdar att det är skön action pärla. The Abyss, vilket är en film många inte hört talas om är på många sätt en lika monumental upplevelse som t ex just Terminator. Att filmens historia väljer att köra utför en klippa 200km/h i tredje akten är tragiskt, men det minskar styrkan i visionen du kan finna i dom två första tredjedelarna.

Vad jag vill ha etablerat med ovanstående information är att alla förutsättningar fanns där för att jag skulle älska Avatar. Visserligen var filmen innan (jag vet att han gjort massa dokumentärer etc... och det ena med det andra men detta är ändå Camerons återkomst till duken) Titanic men ändå. han skulle äntligen återvända till sina science fiction rötter visa alla muppar en gång för alla var skåpet ska stå. George Lucas terror välde över mediokra uppföljare skulle få sig en redig omgång. Tyvärr blev detta inte vad som hände, profetian slog fel och ut biografen gick bitter & besviken. Märkväl att följande kommer verka se ut som snobberi och ett desperat försök att intellektualisera en film som ''bara'' är menad som underhållning. Vad jag vill ska vara glasklart är att detta bara är orsaker till varför jag inte fann Avatar vidare underhållande eller gripande.

Okej, let's get this show on the road. För det första, storyn suger. Det är i praktiken Pocahontas in space fast med blå jätte smurfar istället för indianer. Fast, även om storyn är usel så är det ingenting gentemot dialogen, den är, utan tvekan, sämre än dom nya star wars filmerna (bortsett från Sigourney Weaver som får ett par kvalificerade one-liners). Det finns ett klyschigt uttryck som passar in väldigt på vad som händer i Avatar, vilket är att det finns bättre film begravd någonstans i det vi ser. Jag hade hellre sett en film utan ''Jake Sully'' och haft en film som fokuserade på Sigourney Weavers och Giovani Ribisis karaktärer, men det är en annan historia.

Mitt i princip största problem med filmen är att den verkar ta sig själv gravallvarligt och att den saknar glimten i ögat och någon form av egentlig lättsinnighet. Resultatet blir att all drivande energi sugs ut ur filmen och du sitter och tittar på något gigantiskt spektakel som väldigt sakta vecklar ut sig själv framför dig. Hela filmen förvandlas till en transportsträcka där du bara väntar på att filmen ska ta dig från punkt A till punkt B utan att du egentligen känner dig delaktig. Personligen tror jag detta beror på att Cameron regisserar filmen på samma tunga mastodont sätt som Terminator och Aliens, skillnaden är den att Terminator och Aliens historier är väldigt mörka action ''äventyr'' fast med tydliga horror element så den tunga och långsamma regin passar känslan dom filmerna skapar. Det betyder att när T1000 jagar John Connor så får du verkligen känslan av att han aldrig ger upp, att han är den ultimata maskinen. I Aliens så får du känslan av att protagonisterna är omringade och att deras situationen är hopplös. Så det tunga och långsamma skapar på många sätt spänningen.

Grundmaterialet i Avatar passar inte för det här utan hade behövt en ''lätt och fluffig'' regi för att få driv och nerv i historien.

Vad som slog mig när jag tittade på Robin Hood: Prince Of Thieves är bra allt fungerar. Filmen har visserligen en relativt mörk ton för att vara en äventyrs film, men den har schyst dialog och regisseras helt rätt. Kevin Raynolds förstår sitt grundmaterial och ger oss inte bara många minnesvärda karaktärer som vi kan bry oss om men även en skurk (Alan Rickman fick efter att ha tackat nej tre gånger till rollen carte blanche att göra precis vad han ville med sin roll) i absolut världsklass, utan tvekan en av dom mest minnesvärda i filmhistorien.

Jag tror tyvärr detta är dom största orsakerna till varför Avatar misslyckas att fånga mitt intresse (gudarna ska veta att jag var pumpad till max för att se den). Effekter kan aldrig ersätta story och karaktärer, för det är inte desto mindre givet att Avatar ur ren effekt syn är det mest extrema som gjorts och att världen han och hans team målar (bokstavligt talat) upp är oändligt rik. Problemet är ''karaktärerna'' som lever i den, eller snarare brist på. Kontentan blir att minus special effekterna så är det på många sätt en en äldre och mossigare film än Star Wars, Aliens, Terminator etc... Det stora provet var att 2009 släpptes det fem stora sci fi filmer. District 9, Surrogates, Moon, Star Trek och Avatar och av alla dom så var det endast Avatar jag blev smått uttråkad av och kände inte höll hela vägen. Jag ser hellre om både Surrogates och Star Trek (och det kommer från en som avskydde tv-serien) än Avatar och det borde faktiskt säga något om vilket monumentalt misslyckande Avatar är. För Avatar är ett monumentalt misslyckande, inte för att det är en dålig film eller en kalkon utan för att den som film underhåller mig medelmåttigt och inte är Camerons bästa.

totalt otillfredsställande och misantropiskt osentimental är kontentan av det regerande hollywood mantrat (uppenbarligen). någonstans, i en galax långt, långt borta sket det sig totalt. historier och sagor är en enormt viktig del av våran kultur och vi kan säkert vara överens om att dom på ett väldigt undermedvetet men samtidigt fundamentalt plan hjälper oss definiera identitet, moral, etik etc...
självfallet kan dom även ''bara'' vara rent ut sagt förbannat underhållande.
med ovanstående i åtanke så vill jag hävda att det enda du kan få ut av film branschen idag är i praktiken en dolkstöt i ryggen. jag ser inte mig själv som en expert utan bara som en genuin entusiast.
filmerna som rullar ut i år är utan tvekan odrägliga, sönder mjölkiga tvångs idisslade sociopatiska kossor och damer & herrar, jag är trött på att suga på den utnärda spenen som i ultra rapid äns slutat tillfredsställa äns dom minimalt arbetande hjärtan & hjärnor.
jag tror man skulle kunna dra ene parallell mellan antal miljoner en film kostar och hur ointressant dess historia och karaktärer har blivit.
jag sitter nu och tittar på capricorn one, en liten konspirations pärla från 70-talet som mer eller mindre bara är en fotnot i denna minst sagt episka film historien.
tragiskt nog så pekar denna film på något lika monumentalt som egentligt uppenbart. jag spenderar hellre 2h med en mumlande, kvalificerat onykter charmör än jävla jätte smurfar.