torsdag 2 april 2009

Dom 10 bästa* skivorna någonsin

För att rivstarta upp igen så är det alltid lika roligt med en top 10 lista. Denna listan är inte gjord för att visa dom mest influentiella verken, dom viktigaste verken eller äns någon form utav nyskapande. Den är rätt och slätt skapad för att ge en hint om i vart fall 10 skivor som skänkt mig oändlig njutning genom åren
Den är begränsad till 1 skiva per band, endast studio och inga best of eller samlings album. Det måste ju vara en sport.

10.
Fantômas - Director's Cut
En coverplatta på gamla filmledmotiv. Den breder ut sig över i princip alla genrer, och några till, utan att vara konstig bara för sakens skull. Fokuserad galenskap när den är som absolut smartast och charmigast.
Den fullkomligt naturliga blandningen av musikstilar gör den till något som man aldrig riktigt tröttnar på.

9.
King Crimson - Discipline
I princip en zen meditation i rytmer. Skivan har ett ''tematiskt'' sound som än idag inte har kopierats, väl. Egentligen är i princip allt bra av King Crimson, men den här skivan har något som inte efterföljts än idag och på så sätt så har den blivit i princip odödlig. Sedan att låtarna knapt har åldrats och att rytmerna tar en livstid och lite till att räkna ut helt är bara ett plus.

8.
Weather Report - Black Market
Kanske det mest effekta exemplet av potentialen i Fusion Jazz. Några av världens bästa musiker (Zawinul, Pastorius, Shorter, Thompson och många fler...) spelar för låtarna och använder sin oändligt mångidiga musikalitet för att främja låthantverket.
Hade Black Market varit en film hade den hetat ''The world music strikes back'' med antagonisten Darth Zawinul

7.
The Mars Volta - Amputechture
Det här i mitt tycke det mest dynamiska gruppen någonsin har gjort. Ur ljudproduktions synvinkel är den bara klockren. Deras mexikanska ursprung hamnar i en perfekt dissonans med ett 70-tals King Crimson och sjunde spåret Day of the Baphomets är nog för att få vem som helst att göra i byxan.

6.
David Bowie - Low
Det mest personliga pop veteranen har givit, och utan tvekan det mest givande. Ruggigt sammanhängande och med en balanserad blandning av svulstiga instrumentala spår och raka pop historier. Sedan att hela skivan har ett tematiskt sound, och att man i princip måste lyssna igenom den från början till slut gör definitivt inte saken sämre

5.
Tool - Lateralus
Vissa skivor är helt unika. Lateralus är en sådan. Ett fantastiskt konstverk där man visar på hur viktig basen kan vara. I kort kan man säga att den är ett fantastiskt exempel på vad som händer när gitarren får kompa basen, och dom i sin tur leds av en av dom mest unika trumslagarna i historien.
4.
Nine Inch Nails - The Fragile
Trent Reznors magnum opus. En uppvisning i produktion och låtskriveri. Hård rock varvas med pop refränger, och vice versa. Även den här skivan har onekligen någon form av unikt sound som man inte kan hitta någon annanstans. Det är hårt, tungt men ändå inte så mycket distar eller liknande. Produktionen är clean, men likt förbannat är det argare än det mesta.

3. 
Tom Waits - Orphans, Brawlers, Bawlers & Bastards
Att bara välja ut en skiva utav en av dom stora musikaliska mästarna är omöjligt, så det fick bli den största med flest låtar. Han har gjort i princip två miljoner låtar i alla existerande genrer, och vad han än gör så blir det fantastiskt. Just detta är någon blues/vis/rock historia med mästarens traditionella skitiga touch.

2. 
Pink Floyd - Animals
Detta är ytterligare ett sådant fall där det är omöjligt att bara välja ut en skiva, då det helt enkelt är så mycket som är så enormt bra med Pink Floyd. The Dark Side of the Moon är överskattad, The Wall är nästintill uttjatad. Så det får bli den underrepresenterade Animals. En konceptskiva om kapitalism och många fula politiska ord.


1. 
Nine Horses - Snow Borne Sorrow
Att sedan välja ut bara en skiva med kanske världens mest underskattade låtskrivare David Sylvian är bara absurt. Så det fick bli samarbetet mellan honom, Steve Jansen och Burnt Friedman. En sorts elektronisk jazz/pop som är bland det mest perfekta man kan få tag på. I Princip inte en svag sekund.



söndag 8 februari 2009

På resande fot

När man nu står här, på väg till landet långt, långt bort aka Asien, så kan man inte annat än att känna en nästintill pervers tacksamhet inför Jobs skapelse The iPod. Dom är utan tvekan underbara och man har defenitivt lagt ner tid på att hitta lite grejjer att lysna igenom till resan.
Får jag presentera min egen lista på saker som ska lysnas igenom:

Scream - Chris Cornell: Förra plattan kan beskrivas som ett soundtrack för hippa Amerikanska fotbolls morsor med en böjelse för kreationism...

Medeski, Martin & Woods: Ser mest fram emot End Of The World Party skivan, Anonymous Skulls är ett mycket lovande öppningsspår

Comicopera/Cuckooland - Robert Wyatt: Två senaste skivorna verkar utan tvekan vara rika på textur och jazz vibbar. Utan tvekan en stark aspirant på bäst kvällsplatta.

Crying Light - Antony and the Johnsons: Senaste från underbarnet ska lysnas igenom och tyvärr så är förhoppningarna sorgligt nog lite ljumna. Tror inte det är lika bra som ''For i am a bird now''

One Day As Lion - Det enda jag vet är att det är en ep och att det är den föredetta Mars Volta trummisen Jon Theodore (och han kommer alltid vara bättre än Thomas Pridgen) och Zack de la Rocha från Rage Against The Machine

Detta var visserligen bara ett litet urval, och det ska även bli spännande med lite Philip Glass, Philadelphia Experiment, Scott Matthew, Scott Kinsey, Steve Spacek...

fredag 23 januari 2009

Change, tufft!

Onekligen har det väll inte kunnat undgå någon att usa fått sin första svart/vita president nu. Barack Obama, demokraternas Jesus. Han har gått till val med i princip lovandes ett enda koncept, ''Change''. Men, och jag tror inte jag är ensam i det här, är orolig över att den store mannen i fråga inte blivit mer specifik än så.
USA är definitivt en världsledande nation och saker den tar för sig påverkar resten av världen, speciellt oss i väst europa. Och visst, nedläggningen av Gitmo verkar onekligen ha börjat, men dom stora frågorna återstår fortfarande.
Vilken ställning tar Obama till 5/4 takt? Eller är han snarare en smygande 7/8 kille? Vad är hans policy gentemot progressive rock, eller föredrar han att bara kalla det ''symfoniskt''. Om han ges valet, vad skulle han helst lyssna på; Yes, eller King Crimson?

Och, när det kommer till kritan, vad är Obamas policy gentemot femton minuters gitarr solon? 

lördag 17 januari 2009

Det bästa från 2008

2008 var som alla andra år, ett år av många besvikelser och några få positiva överraskningar toppat med dom där som faktiskt levde upp till förväntningarna. Det som dock varit lite unikt med just i år, är att dom stora skivbolagen haft en eller annan riktigt bra platta.
Listan är självklart inte perfekt, men den sammanfattar förhoppningsvis ett par riktiga roliga och mindre kända skivor värda att kallas ''bäst av 2008''.

Värt att notera är att det är vad jag tycker, och även om Opeths Watershed var en bra platta, så föll den inte mig i smaken. Även Lambchops senaste var bra, men inte SÅ bra.

1. Portishead - Third
En skiva som har tagit 11 år på sig, och faktiskt låter som det, i positiv bemärkelse. En av dom bästa skivorna på många, många år. Det är fantastiskt rått, kargt och melodiskt.
Bästa spår : The Rip, We Carry On, Machine Gun

2. A Place To Bury Your Strangers - Selftitled
Låter som om Nine Inch Nails skulle göra covers på Joy Division med My Bloody Valentine sound.
Bästa Spår: To Fix The Gash In Your Head, The Falling Sun

3. Steve Jansen - Slope
Världens mest underskattade slagverkare gör solo debut. Experimentell elektronisk musik, blandat med akustiska ballader gör den till en både varierad, och fascinerande skiva.
Bästa spår: Playground Martyrs, Grip

4. Mars Volta - The Bedlam In Goliath
Ett mexikanskt Red Hot Chilli Peppers på speed som spelar covers på gamla Yes låtar. Som alltid, mycket och strålande. Av alla skivor i år, så är den inte den bästa, men det är mest musik för pengarna.
Bästa spår: Omöjligt att säga..

5. Esbjörn Svensson Trio - Leucocyte
Den sorgliga bortgången av Esbjörn Svensson görs nästintill olidlig av den här skivan. Dom hittade utan tvekan något nytt med den här skivan. Väldigt experimentell, men aldrig bara för sakens skull.
Bästa spår: Ad initio

6. Meshuggah - Obzen
Hårdaste bandet på planeten släpper en ny, något mera dansvänlig skiva.
Bästa spår: Combustion, Pravus, Dancers To A Discordant System

7. Burnt Friedman & Jaki Liebezeit - Secret Rhythms 3
Minimalistisk elektronisk/jazz/pop blir verktyget för utforska  rytmer.

8. Sigur Rós - With Buzzing In Our Ears We play Endlessly
Islänningarna fortsätter med sin säregna post-rock, och har med senaste alstrat odlat fram ett mer akustiskt och lättillgängligare sound.
Bästa spår: Gobbledigook, Àra Bàtur

9. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
Singer/songwriter, på rikigt. Med själ.
Bästa spår: Lump Sum, Skinny Love

10. Christian Fennesz - Black Sea
Experimentell högljudd ambient, finns inte så mycket mer att säga.

11. King Crimson - Live 2008 (dgmlive, endast digital)
Fantastisk spelning från Chicago där dom gamla progrävarna får ny hjälp av Porcupine Tree Trummisen Gavin Harrison. Sedan toppar man det med ett kärt återseende i form av Tony Levin på Chapman Stick.

12. Thomas Feiner & Anywhen - The Opiates
Världens mest underskattade Göteborgare gör pop enligt den gamla skolan
Bästa spår: The Siren Songs, For Now

13. The Gutter Twins - Saturnalia
Låtskrivar eufori. Rock/pop av det hårdare slaget, kryddat i vemod & whiskeyröst
Bästa spår: All Misery / Flowers, Each To Each, The Stations, Idle Hands

14. Hans Zimmer &  James Newton Howard - The Dark Knight (Soundtrack)
En av årets bästa filmer hade det bästa soundtracket. Blytungt med unika ljudidéer.
Bästa spår: Why so serious?

15. Brad Mehldau Trio - Live
Fantastisk livespelning med mycket improvisation. Jeff Ballard bevisar att han är en mästare vad han än tar för sig.
Bästa spår: Wonderwall

16. Alla Omar Rodriguez-Lopez Solo plattor -
Mars Volta gitarristen släppte en hel drös med solo skivor, endast för dom frälsta. Personliga favoriten är dock ''Apocalypse Inside A Tiny Orange''

Skivor att se fram emot 2009
(ingen speciell ordning)

Roxy Music (med Brian Eno)
Allt med Brian Eno är värt att lysna på, bäst producerad platta 2009?

Massive Attack
Mike Patton gästar trip-hop kungarna.

Peter Gabriel
Efter den halvtråkiga Big Blue Ball, så hoppas man att progkungen han hittar tillbaka i solo form.

Wilco
Om det man läst på nätet stämmer, så ska alstret te sig mer experimentellt i samma and som ''a ghost is born''

Fantômas
Eventuellt intressantast hårdrocks skiva 2009

David Sylvian
jazz/pop/electronica kungen är tillbaka

Mew
Jävla dansk jävlar! Får se hur pop/progg ser ut 2009

Sonic Youth
Skränig old school rock

torsdag 8 januari 2009

Det är ni som e dom konstiga. Det är jag som e normal.

I bästa tänkbara Michael Corleone anda, så tog jag ett förhastat beslutet, att faktiskt titta på Grammis galan. Jag vet, det finns inget försvar, men som Gary Oldman säger i Hannibal, it seemed like a good idea at the time.
Personligen trodde jag att dom hade någon form av standard, men tydligen visade det sig att grammis galan muterats till blott en klon av schlager festivalen (hur skulle man annars försvara att både Tor-Lifs OCH E.M.D vinner NÅGONTING?).

För ett bra tag sedan var det en p.s. i gp ''Då och då avbryts reklamen av program'', det behöver uppenbarligen inte alltid vara en dålig sak.

Sen undrar jag, när  ska dom börja främja mångfacetterad konst på riktigt,. Varför får inte hårdrock eller jazz vara nominerad till årets album, MÅSTE dom ligga i separata kategorier? För övrigt så kändes Robyn och Christan Falks så kallade hyllning till Esbjörn Svensson som ett skämt, och i sitt sammanhang framstod det som ytterst smaklöst. En tribute är en hyllning, inte en klapp på ryggen till dom överlevande bandmedlemmarna med ''dream on''.
Själv väntar jag spänt på någon form av tribute skiva. Kan definitivt se framför mig Pat Metheny tolka e.s.t. tillsammans med avishai cohen.

Att sedan Meshuggah förlorade över in flames i kategorin årets hårdrock pekar bara starkare på den infektare bölden i svea rikets hem vid namn dans-skadad.
På så sätt får man säga att Kleerup kom som en frisk fläkt, ''Vad tror du att musikvärlden är uppbyggd av? Palsternackor'' vilket inte helt osökt för tankarna till komiker-geniet Bill Hicks.

"See, I think drugs have done some *good* things for us, I really do. And if you don’t believe drugs have done good things for us, do me a Favor: go home tonight and take all your albums, all your tapes, and all your cd’s and burn em’. 'Cause you know what? The musicians who’ve made all that great music that’s enhanced your lives throughout the years...
Rrrrrrrrrrrrreal fucking high on drugs."

Sedan så ville jag bara illustrera hur nödvändig grammis galan känns.

onsdag 7 januari 2009

Ett nytt år, en ny grammisgala

Idag är det dags för sveriges mest exklusiva musikpris, som från en skala på ett till tio känns lika het som guldbaggen (inte alls). För att citera vad dom fina människorna tycker om sig själva:

''Grammisgalan är sveriges äldsta och bredaste musikpris. Grammis syfte är att uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik. Grammis skall verka som en symbol för en bred och artistiskt ambitiös svensk fonogramproduktion. Grammis syfte är att stimulera kvalitet, kreativitet och bredd inom svenskt musikliv. Grammis är sveriges viktigaste musikpris!''

Visst låter det bra? Äntligen, ''bred och artistiskt ambitös fonogramproduktion.'' Vad mer kan man begära? Jaha, då tar man och kikar en titt på dom nominerade till årets låt.
Dom nominerade är, *trummvirel*

Amanda Jenssen - Do You Love Me
E.M.D. - Jennie Let Me Love You
Kleerup feat. Titiyo - Longing For Lullabies
Markus Krunegård - Jag Är En Vampyr
Veronica Maggio - Måndagsbarn

Jag ber någon, vem som helst, snälla peka ut för mig: var är den ambitiösa fonogramproduktionen?
Det är nästan så att man förväntar sig att Håkan Hellström är nominerad till årets skiva, HA... eh.., ja.

Det borde ha stått:

Thomas Feiner - The Siren Songs
Esbjörn Svensson Trio- Leucocyte Ab Initio
Meshuggah - Dancers To A Discordant System
Opeth - The Lotus Eater
In Flames - Chosen Pessimist