Den är begränsad till 1 skiva per band, endast studio och inga best of eller samlings album. Det måste ju vara en sport.
10.
Fantômas - Director's Cut
En coverplatta på gamla filmledmotiv. Den breder ut sig över i princip alla genrer, och några till, utan att vara konstig bara för sakens skull. Fokuserad galenskap när den är som absolut smartast och charmigast.
Den fullkomligt naturliga blandningen av musikstilar gör den till något som man aldrig riktigt tröttnar på.
9.
King Crimson - Discipline
I princip en zen meditation i rytmer. Skivan har ett ''tematiskt'' sound som än idag inte har kopierats, väl. Egentligen är i princip allt bra av King Crimson, men den här skivan har något som inte efterföljts än idag och på så sätt så har den blivit i princip odödlig. Sedan att låtarna knapt har åldrats och att rytmerna tar en livstid och lite till att räkna ut helt är bara ett plus.
8.
Weather Report - Black Market
Kanske det mest effekta exemplet av potentialen i Fusion Jazz. Några av världens bästa musiker (Zawinul, Pastorius, Shorter, Thompson och många fler...) spelar för låtarna och använder sin oändligt mångidiga musikalitet för att främja låthantverket.
Hade Black Market varit en film hade den hetat ''The world music strikes back'' med antagonisten Darth Zawinul
7.
The Mars Volta - Amputechture
Det här i mitt tycke det mest dynamiska gruppen någonsin har gjort. Ur ljudproduktions synvinkel är den bara klockren. Deras mexikanska ursprung hamnar i en perfekt dissonans med ett 70-tals King Crimson och sjunde spåret Day of the Baphomets är nog för att få vem som helst att göra i byxan.
6.
David Bowie - Low
Det mest personliga pop veteranen har givit, och utan tvekan det mest givande. Ruggigt sammanhängande och med en balanserad blandning av svulstiga instrumentala spår och raka pop historier. Sedan att hela skivan har ett tematiskt sound, och att man i princip måste lyssna igenom den från början till slut gör definitivt inte saken sämre
5.
Tool - Lateralus
Vissa skivor är helt unika. Lateralus är en sådan. Ett fantastiskt konstverk där man visar på hur viktig basen kan vara. I kort kan man säga att den är ett fantastiskt exempel på vad som händer när gitarren får kompa basen, och dom i sin tur leds av en av dom mest unika trumslagarna i historien.
4.
Nine Inch Nails - The Fragile
Trent Reznors magnum opus. En uppvisning i produktion och låtskriveri. Hård rock varvas med pop refränger, och vice versa. Även den här skivan har onekligen någon form av unikt sound som man inte kan hitta någon annanstans. Det är hårt, tungt men ändå inte så mycket distar eller liknande. Produktionen är clean, men likt förbannat är det argare än det mesta.
3. 
Tom Waits - Orphans, Brawlers, Bawlers & Bastards
Att bara välja ut en skiva utav en av dom stora musikaliska mästarna är omöjligt, så det fick bli den största med flest låtar. Han har gjort i princip två miljoner låtar i alla existerande genrer, och vad han än gör så blir det fantastiskt. Just detta är någon blues/vis/rock historia med mästarens traditionella skitiga touch.
2. 
Pink Floyd - Animals
Detta är ytterligare ett sådant fall där det är omöjligt att bara välja ut en skiva, då det helt enkelt är så mycket som är så enormt bra med Pink Floyd. The Dark Side of the Moon är överskattad, The Wall är nästintill uttjatad. Så det får bli den underrepresenterade Animals. En konceptskiva om kapitalism och många fula politiska ord.
1. 
Nine Horses - Snow Borne Sorrow
Att sedan välja ut bara en skiva med kanske världens mest underskattade låtskrivare David Sylvian är bara absurt. Så det fick bli samarbetet mellan honom, Steve Jansen och Burnt Friedman. En sorts elektronisk jazz/pop som är bland det mest perfekta man kan få tag på. I Princip inte en svag sekund.
